Bajsande kändishundar och andra filosofiska tankar

Man kan tänka sig att harmoni infinner sig efter en och en halv timmes promenad i perfekt väder. Men i egenskap av mig själv kan jag lyckas misslyckas med även den nirvanan.

Jag stänger dörren och med sällskap av de två fyrbenta favoriterna tycker jag mig ha lyckan på min sida. Vi börjar promenera mot obestämda mål. Destinationen planeras utifrån nej-ditåt-vill-vi-inte-gå. Snart möts en pappa med barn i vagn och med min nyvunna sympati och glädje för barn avfyrar jag ett leende på automatik. Det är sol, värme och jag känner inte längre en vilja att undvika barn, leendet är självklart.
- Kan de hundarna bitas?
Ehm, ja, de har käke, käkmuskler, tänder och övriga detaljer som vanligtvis brukar användas vid sådana tillfällen - är inte det uppenbart att de kan bitas? Men nej, jag tycker om barn numera.
- Nej, det är klart de inte kan.
- Kan den stora bitas?
Ehm, med tanke på att jag är ute och går med två hundar antog jag att båda två hundarna var inräknade i ungens "de" vid första frågan, men tydligen inte. Klart hon kan bitas, du skulle sett mina armar för ett år sedan - det var jag och samtliga fjortonåriga emos med våra armar.
- Nej, det kan hon inte.
- Kan den andra bitas?
Men vad är det med ungen? Hur sätter man på tankeverksamheten på den?

Jag kommer på att jag inte har ätit på några timmar i samband med att magens kurrande ger utslag på Richterskalan.

Jag går vidare, fortfarande med en ytterst solidarisk och välmenande attityd. Snart slås jag av tanken att kändishundar aldrig bajsar. Hur kan Paris Hilton få hundrastande att framstå som graciöst?

Promenaden fortsätter och jag snubblar på ett övergångsställe. Det är inte så att jag råkar falla under tiden jag befinner mig på den särskilt valda platsen för fotgängare på körbanan, utan jag snubblar på övergångsstället. Det vill säga, de vita ränderna på vägen orsakar ett fall på samma sätt som ett utfällt ben.

Vi passerar en djuraffär vilken lockar med en reklamskylt sägandes "Flera sorters foder!". Det är vad jag kallar lockande marknadsföring.

En park var planerad slutdestination, men efter att ha skådat en katt i koppel förlorades hoppet om mänskligheten och jag valde att ta ett annat grönområde.

Jag lyckas välja den väg under vilken man passerar ungefär fyra gatukök på mindre än fem minuter.

Framför mig skådar jag det coola 13-årsgänget och funderar på om det är avslöjande att dyka in i buskar några meter bort för att slippa erkänna deras existens. Inga buskar besöks. Jag är en ytterst hämmad person.

Strandpromenaden nås och för att ge min nyvunna jag-kan-tänka-mig-att-tycka-om-barn-attityd ytterligare sår, möts jag av barn som ägnar sig åt något så roligt som att kasta sten i vatten. Helt plötsligt fann jag min tillvaro med skolarbeten som fruktansvärt underhållande efter jämförelse.

Ser en parkering på vilken det står en studsande husbil parkerad. Jag skyndar mig åt motsatt håll.

Jag väljer en alternativ väg hem och upplever min barndoms gangsterkvarter med lokaler där alla dörrar förutom en är tapetserade med lappar sägandes "Lokal uthyres". Runtomkring ligger det lite dumpade däck och andra vackra vyer.

Jag går vidare upp för en stig vars lutning egentligen borde tillåta bestigaren att ta till händerna som hjälp. När toppen av den nås lyfter jag blicken och upptäcker en balkongägare som iakttar mig. Funderar på om hon inte skulle vilja komma på min student när hon ändå verkar vara så nyfiken på mig. Andra släktingar har nu börjat försöka kompromissa bort studentdagens mottagning till en annan dag. "Lördagen istället för fredagen?" Det kanske ligger i släkten att inte ta så noggrant på tider. En 24 timmar hit eller dit.

Passerar de mer sofistikerade delarna av min barndoms kvarter. Det vill säga den vägen jag spenderade min tid med att cykla fram och tillbaka på, kombinerat med sjungande - för vem vet, det kunde ju faktiskt dyka upp en talangsökare och upptäcka min eminenta sångröst. Det gjorde det dock aldrig. Jag väntar fortfarande på mitt erkännande som den nya Whitney Houston - kanske med lite mindre knark och lite mindre misshandlande makar.

Har hittills under promenadens gång, gått och nynnat på "Hej hå, hej hå, vill till vår gruva går" och Studentsången, men väljer att avsluta promenaden med en kombination av Trasdockorna och Sovjets nationalsång.

Kommer hem och bestämmer mig för att prova mina kulinariska färdigheter genom att steka potatis och ägg. Jag misslyckas knäcka ägget och skapar på så vis en ny rätt. Potatisbitar med ett omsvep av stekt ägg. Jag inser sedan att jag underskattat grillkryddans smak. Rejält.

Men jag är inte bitter.